s

Natten till lördagen den 28 januari 2012 kl. 01.45.
Jag vaknade till när Micke gick och la sig. Då kom det som en blixt från klar himmel, värkarna började avlösa varandra. Kände att det kunde vara på G men hade ju aldrig varit höggravid förrut så hade ingen aning om hur det skulle kännas när det var på riktigt. Försökte somna om vilket gick som det gick. Vaknade var femte minut med en värk som började i ryggen och som fortsatte fram till magen. Den ryggsmärtan var den värsta smärta jag upplevt och den led jag med i många timmar. Gav inte upp utan låg kvar i sängen många timmar och försökte sova men vaknade hela tiden upp med ännu en värk. Hade innan hört att om det bara är förvärkar så kan det funka att bada. Men inte ens det hjälpte. Vid 7 tiden ringde jag till Södersjukhuset för första gången. Berättade att jag trodde mig ha regelbundna värkar. Hon tyckte jag skulle stanna hemma ett tag till och ringa tillbaka om någon timme. Gick upp och intog soffläge med täcke och kudde. Fyllde en skål full med endast havrefras, en achett med vindruvor och ett glas med vatten. Slog på Nyhetsmorgon och såg frosten på vardagsrumsfönstret denna kalla vintermorgon. Innan varje värk hoppades jag på att det inte skulle komma någon mer och efter varje värk andades jag ut att jag överlevde den och att jag skulle kunna andas några minuter till nästa.
När ryggsmärtan började stiga sig på kunde jag inte ändra position för då visste jag att det skulle göra ännu ondare. Försökte därför förbereda mig så att jag låg på bästa möjliga sätt. Kramade soffkudden och skrapade min armbåde för många timmar i soffan så fick skrapsår. Efter ytterligare några timmar försökte jag bada igen, funkade en stund och jag inbillade mig att det funkade att bada så ville ligga kvar där resten av dagen. Men det gick inte denna gång heller.

Ville fortfarande inte ringa till SÖS för visste inte vad jag skulle säga.
Tillslut ringde jag och berättade att jag haft värkar sedan 01.45 och att det hållt på regelbundet ca var femte minut sedan dess. Kvinnan på SÖS sa att hon tyckte att vi skulle åka in så att jag kunde få smärtstillande tabletter så att jag skulle kunna sova för natten. (Inte ens då tyckte jag att det var helt värt att åka in ifall vi ändå skulle få åka hem igen...). Efter att ha härdat hela natten och dagen åkte vi vid 15.30 tiden in ändå. Den bilresan var ingen rolig historia. Att sitta i en bil med smärtax100 var inte kul. Påvägen dit var jag avundsjuk på alla andra människor och när vi stod och väntade på ett rödlyse såg jag en mamma skjutsa sitt barn i en barnvagn. Då tänkte jag att hon också haft den här smärtan och hon överlevde... Just i den stunden var jag ändå väldigt glad att det var lördag och inga köer...!

En stund efter att vi var framme fick vi komma in i ett rum, längst bort i korridoren. En sjuksköterska kom in och berättade det kvinnan i telefonen redan sagt att vanligast är att man får med sig smärtstillande och får åka hem och försöka sova. En jättesnäll barnmorska kom in och sa att hon ska "kolla till mig" (ja ni förstår nog). När hon gjort det säger hon att jag är öppen 4 cm och kommer inte få åka härifrån utan en bebis. Det kändes ganska sjukt. Vi var ju helt inställda på att få lite tabletter och få åka hem igen, så säger hon att hon inte kommer släppa iväg oss härifrån utan en bebis. Våran bebis!!

Så där fick vi bosätta oss, klockan var då vid 17 tiden och där låg jag på en sjukhussäng och Micke satt i en stol vid min sida. Ryggvärken var fortfarande den värsta smärtan så tillslut fick jag ryggmärgsbedövning vilket hjälpte mycket (till en början). Värkarna vart lindrigare och kortare. Jag och Micke tog roliga bilder och jag var uppe och gick lite. Sen.... Så hjälpte inte den längre. Varje gång jag var och kissade kom sjuka värkar och det värsta var att jag inte kunde göra någonting.

Samtidigt som tiden gick jättesakta så gick den jättefort. Plötsligt var det skiftbyte hos barnmorskorna och in kom en öststats barnmorska vilket inte passade mig. Jag hade precis börjat andas lustgas och hade inte riktigt koll på hur man andades med den, vilket hon försökte lära mig, vilket inte gick så bra. Vi bytte då barnmorska (vilket jag är väldigt glad för). Jag hade nu fått epidural (ryggmärgsbedövning), börjat andas lustgas men ingenting hjälpte mot min ryggsmärta. Bestämde mig då för att ta kvaddlar (sterilt vatten som injiceras in under huden) som gjorde sjukt ont att få, kändes som tusen getingstick i ryggen. Hjälpte inte på mig men var ändå värt att pröva.

Efter någon timme utan barnmorska och sjuksköterska kom dom tillbaka till rummet och då var det igång på riktigt. Värkarna blev kraftigare och samtidigt som jag var tvungen att PRESSA så sa dom till mig att försöka att inte spänna mig när dom kom (gick inte att inte spänna sig..) samtidigt som rumpan skakade mer och mer under varje värk.

Var helt hög på lustgasen så blundade under hela slutet av förlossningen, ropade på Micke, bad om vatten, sneglade upp på klockan och hann mellan värkarna fundera på om det skulle bli 28e eller 29 januari samtidigt som jag bara ville att det skulle vara över.

Hela tiden berättade dom för mig hur duktig jag var (vilket var sjukt viktigt för mig då jag var påväg att ge upp) och sa att nu är det inte långt kvar. Frågade till och med om det händer någonting eller om dom bara sa så för att jag skulle orka en gång till. Självklart svarade dom att det händer saker varje gång och att det snart är över.

23.19 var äntligen den stunden kommen som jag längtat efter sedan 01.45.  Lilla Lova kom till världen och jag kunde ÄNTLIGEN andas ut... Trodde jag. Då var det sagt för moderkakan att komma ut. Men när den kom ut kunde jag andas ut på riktigt. Smärtan var som bortblåst. Jag var tillbaka och på mitt bröst låg min dotter.

Efter att jag duschat så fick vi in mackor, te och cider vilket var så sjukt värt och efterlängtat efter att jag endast fått i mig minimalt med mat under dagen.

Vi blev kvar på BB i tre nätter. Under dom dagarna gick jag utanför rummet en gång. Hade sjukt ont. Gjorde ont att sätta sig upp, resa sig, sitta, lägga sig ner och framför allt att gå. Vi hade dock underbar utsikt över Söder. Jag hade en säng med fjärrkontroll medans Micke fick spendera tre nätter i en sämre variant av en kryssningssäng.

Jag är fortfarande sjukt stolt över mig själv att jag lyckades med detta och att jag upplevt denna smärta som inte går att förklara för någon som själv inte upplevt den. Kommer leva på detta länge!

Såhär i efterhand så var det helt klart värt ett dygn med smärta!
Peace out /mamma Zdravo