s

Ännu en dag på jobbet.

Den här dagen är det Kalaha som ska spelas och snäll fröken som jag är så ställer jag upp. Alltid samma visa. Samtidigt som jag vet  att jag kommer utklassa dagens motstånd med största marginal så gör jag det inte. Jag låter självklart mitt unga motstånd börja spela. Vi spelar på och lite då och då kommer jag med komentarer som ”men hallå när är det min tur”, ”kan du sluta vara så duktig”, ”jag som skulle vinna det här….”. När det ”äntligen” blir min tur gör jag fel med flit och återigen är det min motståndares tur. Så håller vi på till det är över och jag (som inte skulle bli utklassad) står som förlorare.

Men sen kom det en dag när jag var förkyld och orkeslös.

 Den här gången var det Fia med knuff.  För en gångs skull så köttade jag på som att det var världs mästare jag mötte. Det slutade med att en flicka började gråta för att jag en efter en slog ut hennes pjäser…

Samma scenario brukar utspela sig när vi spelar fotboll. Jag är ingen Zlatan på fotbollsplanen (även fast jag ibland vill tro det) men mot killarna i första klass är jag ändå det. Men självklart så visar jag det inte för dem. På mig gör dem tunnel (med flit), jag missar bollen (med flit), sparkar löst (med flit), skjuter minst 10 meter från mål (med flit).

Alltid lika kul att göra barn glada (med flit).