LIFE WILL SMILE FOR YOU!
Om det är något jag är dålig på så är det att ge komplimanger (ta också för den delen). Jag vet det själv och innerst inne så försöker jag väl bli bättre på det men det är som en spärr. Jag tror att om jag säger någonting snällt så inbillar jag mig att han/hon vill att jag vill höra en komplimang vilket absolut inte är min tanke och vilket jag vet absolut inte är tanken när man ger någon komplimanger. Det finns ju ingenting som gör en gladare än att få en snäll oväntad komplimang som jag fick idag t ex. Fick höra att jag har fin hårfärg, och det gjorde mig så glad. För någon veckan sedan så tog jag mod till mig själv att berömma en tjej för hennes snygga skärp. Såg på henne att hon blev glad då. Det gjorde mig glad också. Dessa små saker är verkligen så underskattade så från och med imorgon ska jag göra mitt bästa för att säga små snälla, mindre värda och mer värda komplimanger och ord till allt och alla. Gör både andra glada och en själv.
Vi diskuterade det här för någon dag sedan att om det nu råkar vara så att man får en komplimang om sin tröja så är vi bra på att alltid ha en förklaring istället för att vara tacka och le.
Varför kom jag in på det här? Jo, idag var nämligen första gången jag såg hur jag fick en rådiss (hatar ordet men kan inte hitta ett bättre ord för detta sammanhang). Jag såg hur denna människa såg mig, kollade ner och låtsades hålla på med någonting annat. Samtidigt som jag var beredd att bara le och säga hej och bara gå vidare. På något sätt så fick det mig att fundera på om jag är en sån där tjej som är jobbig att stöta på i oplanerade sammanhang eller om jag bara är för cool för att hälsa på?
Tror eller jag vet att det är det sistnämnda.
