s

Det gör verkligen ont i mitt hjärta när jag tvingar mig själv att inse att min älskade katt är sjuk. Hur patetiskt det än låter så ligger och jag grinar i min säng när jag tänker på att han inte mår bra och att det enda bästa kanske är han kanske får somna in. FÖRHOPPNINGSVIS är det ingenting farligt och någonting som går att ta bort. Han har tid hos veterinären på fredag och jag vet inte om jag vågar följa med. Orkar jag med att sitta och vänta på provsvaren? Men samtidigt så kanske det är bra. Min fina lilla katt. Han som alltid vill vara med och titta på tv, sova med en i sängen, sitta vid matbordet när vi äter, kurrar när han blir kliad på ryggen, bits när man busar med honom, får spratt och springer runt i hela lägenheten, jamar när han vill ha mat, som älskar alla människor, som kommer upp samma tid varje morgon och kväll för han vet att han ska få mat, han som gosar sig in under täcket, han som lägger sig under madrassen när han vill vara i fred, han som hårar ner alla svarta kläder, han som öppnar ens dörr när man sover och lägger sig vid fotändan av sängen och snarkar... Han är en katt men för mig så är han en familemedlem som funnits i mitt liv sedan jag var 10 år. Världens finaste katt.

Men jag ger inte upp. Han kanske inte är sjuk han kommer bli frisk igen och igen och igen.

Loyzan flirtar med kameran