HUNK
Igår när jag började 16.45 så kände jag redan på en gång att jag inte var där fast jag var där. Kände på en gång hur ansträngande det var att prata i mikrofonen, att springa runt och skrika till barnen att snurra på ratten och trycka på gasen. Men efter ca en timme kom jag igen och var den starka superwoman jag är.
Fick gå upp lite i trappstegen igår och testa på att stå vid insläppet på Extreme. Det var mycket att hålla koll på samtidigt som det var mycket större än att stå på platt mark på lilla Barnradiobilarna och Tivolitrucken.
Jag tog uppgiften som en riktig kvinna, var lite nervös men skötte det snyggare än snyggast. Var självklart lika trevlig som jag alltid är och frågade mycket frågor till han som kan attraktionen i sömnen. Men mina vänner, den här gången tror jag att det blev lite missförstånd. Eller så missförstod jag allting. Han upprepade gång på gång "Det märks verkligen hur mycket du trivs här", "Det är kul att få jobba med dig". När det var dags för sista åkturen sa han i micken "Bra jobbat Sofie". Sedan när vi höll på att stänga sa han "Du var verkligen jätteduktig idag och man såg hur mycket du trivdes att stå på Extreme"....
Varför blir det såhär ibland? Varför känner man att man måste börja vara lite små otrevlig mot vissa människor?
Det roliga i allt detta är att på min rast så såg jag hunkigaste hunken. När jag kom tillbaka från rasten, så visar det sig att jag ska jobba med hunken!! ...Tills killen som kan attraktionen i sömnen kom tillbaka....
Men det var inte slut här för igår kom nämligen det såkallade "oväntade mötet" som jag länge planerat hur jag ska agera när det inträffar. Men självklart kunde jag inte hålla det. Istället var jag övertrevlig och frågade frågor som jag inte ens behövde fråga. Samtidigt som jag tyst upprepade för mig själv "han är inte min stil han är inte min stil han är inte min stil". Så förstörde han på ett sätt min kväll. För jag vet att det inte var det jag tyckte om. Det var det viktiga, personligheten som jag avgudade.
Sen slutade jag.
