s

Snart kommer min trogna vapendragare och bästa vän hem. I tio år har vi följt varandras fotsteg, varandras framgånger, varandras motgångar och upplevt så mycket tillsammans. Jag är så oerhört tacksam att jag inte ens kan förklara det med ord hur det känns att ha en vän som jag har. En vän som jag vet alltid kommer vara min vän hur osams vi än blir. Ibland slår tanken mig att vissa inte har den här turen att hitta en bästa vän. Det har inte alltid varit självklart för mig att vi varit såkallade bästisar och inte för dig heller tror jag men kanske för alla andra. Jag minns första gången jag kom hem till dig, jag vart kär i ditt hus och hur du bodde. Jag hade växt upp i ett radhussamhälle och så kom jag hem till dig på landet. Då visste vi inte vad det skulle bli utav den här vänskapen. Alla som känner mig vet vem du är. Jag pratar ofta och gärna om dig för jag är stolt över att vara din vän, stolt över allt du gör och framför allt stolt över dig och över den du är. Hur olika vi än är och hur olika intressen vi har så är det vi. Du och jag. Om man får mig så får man dig på köpet och jag tror det är samma sak för dig. Om man får dig så får man stå ut med mig också. Egentligen så har vi inte gjort något för att det ska bli som det blivit utan det är nog bara menat att det är vi som ska stå där kvar tillsammans medans många andra särar på dig, blir osams och aldrig blir sams igen. Vi kommer alltid stå tillsammans oavsett om du bor i Frankrike och jag bor i Sverige eller om jag gifter mig och skaffar barn och flyttar till Skåne medans du flyttar till ett radhus i Bålsta så är det samma sak varje gång vi ses. Vi har som alla andra saker att ta igen men det är så naturligt och så lätt. Det viktigaste är inte att berätta allt för varandra utan veta att man kan berätta allt.